Herman var djupt rotad i hemstaden Stockholm och dess högskola, där han påbörjade sina akademiska studier vid mitten av 1940-talet. Historia blev hans huvudämne. I sinom tid skulle han bli känd som lärd utforskare av den svenska medeltiden. Hans infallsvinkel var oftast bred. Det märks i doktorsavhandlingen om Linköpingskyrkan (Ecclesia Lincopensis, 1959). Omfånget kan i ett efterhandsperspektiv väcka förundran, nästan 600 sidor. Det fanns dessutom mer. En andra del trycktes aldrig men är bevarad i blå pärm i Svenskt Diplomatariums bibliotek, där undertecknad tacksamt kunnat utnyttja den.

Under sin tid som universitetslektor i Linköping och Stockholm förberedde han sitt magnum opus Rikets brev och register (1976, över 600 sidor), där han utreder rikets arkivbildning, liksom de ämbeten och institutioner som under skiftande omständigheter hade rikspolitiska funktioner. Ämnet är omsorgsfullt behandlat och resultaten omöjliga att gå förbi för en seriös forskare. Efter sin utnämning till professor (1979 ̶ 1991) initierade han ett större projekt kring temat Stockholm blir huvudstad (1600-talets första hälft). I rollen som handledare kom hans förmåga att möta skilda personligheter till sin rätt och projektets seminarier livades av hans sakkunskap. Projektet är i gott minne bevarat av dem som var med.

En och annan utvikning tillät han sig. Han skrev en initierad biografi (2001) över Hans Forssell (1843 ̶ 1901). Forssell var i yngre år en märklig historiker men övergav den akademiska banan för att bli politiker och ämbetsman. Biografin vittnar om Hermans intresse för personer och livsöden; också den egna släktbakgrunden i 1800-talets Stockholm behandlade han i skrift. En insats av förblivande värde är hans väl dokumenterade artiklar (mest om medeltida biskopar och riksråd)  i uppslagsverket Svenskt biografiskt lexikon. Så sent som 2013 utgav han en skrift om Ture Jönsson (Tre Rosor), ett försök till Ehrenrettung av mannen som trotsade Gustav Vasa. 

Som en fortsättning på Rikets brev och register kan man uppfatta hans två arbeten om den politiska representationen i medeltidens Sverige. I det prestigiösa verket Riksdagens historia (1985) gick han oförsynt tillväga och förlade riksdagens tillkomst till Gustav Vasas regeringstid. Omdateringen fick i sammanhanget en lätt revolutionär effekt. Riksdagshistoriken var beställd av Sveriges riksdag i det uttalade syftet att hugfästa minnet av riksdagens förmodade tillkomst i Arboga 1435. I det andra arbetet, Rikets råd och män (2005), belyste han två representativa församlingar i medeltidens Sverige.  En tredje insats verkade även den omstörtande. Han fann gentemot en paradigmatiskt giltig åsiktsbildning inom det svenska historikerskrået att det funnits en Engelbrektskrönika och att författaren dessutom var identifierbar : en medspelare och ett åsyna vittne till det dramatiska händelseförlopp krönikan uppmärksammar.

De tre studierna, som för ovanlighetens skull var behändiga till formatet  ̶  riksdagshistoriken  dessutom lättläst  ̶  handlar i mångt och mycket om politiska omvälvningar, maktkamp och institutionella förhållanden. Ett sammanfattande begrepp för senmedeltidens politiska system myntade han  ̶  ”riket som aristokratisk republik”  ̶  men avstod i övrigt från att inordna sina undersökningar i överordnade begrepp och kategorier.

Herman var fäst vid sitt universitet och lojal mot de ämbetsplikter som andra helst avstår ifrån. Han var Historiska institutionens prefekt och arbetade aktivt för att skapa ett gott arbetsklimat. Inom den humanisiska fakulteten åtnjöt han förtroende och var under en period dekan. I de sammanhangen verkade han diskret och kunde framstå som försynt, men beskedlig var han knappast. Sitt intresse för institutionen och medeltidsstudierna bibehöll han efter pensioneringen. Så sent som hösten 2015, då han var mycket bräcklig, deltog han i ett medeltidsseminarium. Som lärare för studenter var han uppskattad inte minst för sina ambitiösa granskningar av framlagda uppsatser. Själv mötte jag honom som min handledare under doktorandåren. Han var en god läsare av utkast och P.M., vaksam och kringsynt, allt annat än myndig i bedömning och framtoning. Att låta doktoranden utveckla sin egenart (inom vissa gränser) såg han nog som en mission.  

Olle Ferm