På uppdrag av Delegationen för migrationsstudier har Mikael Byström och Pär Frohnert publicerat en kunskapsöversikt som sträcker sig från folkhemsbygget under 1930-talet fram till dags dato. Översikten baserar sig på ett rikt urval av befintlig forskning på olika områden. Den behandlar tre större frågekomplex: Hur utformades invandrings- och invandrarpolitiken? Vilka bakomliggande föreställningar styrde debatter, media och beslutsfattare? Hur såg praktiken ut när det gäller vilka grupper som kom, mottagande, försörjning och deltagande i samhälls- och arbetsliv?

Det knappt hundraåriga tidsspann som översikten behandlar faller ut i fyra perioder.

Flyktingarna och ”folkhemmet” i orostid, 1933-1945

Perioden präglades helt av flyktinginvandringen som hängde samman med Nazi-Tysklands förföljelser av judar och politiska motståndare och framför allt med andra världskriget. Regeringen förde långt fram under krigsåren en restriktiv linje för att skydda svensk arbetsmarknad och ”ras”. År 1939 fanns enbart omkring 5 000 flyktingar i Sverige. Under kriget kom många flyktingar. Efterhand skaffade sig staten kompetens att ta emot flyktingar. I krigets slutskede fanns närmare 200 000 flyktingar, evakuerade och finska krigsbarn i landet. 

Arbetskraftsinvandringens kvartssekel, 1945 till början av 1970-talet

Perioden präglades av en omfattande arbetskraftsinvandring till ett Sverige i kraftig ekonomisk tillväxt. Under drygt tio år från 1954 till slutet av 1960-talet var arbetskraftsinvandringen i det närmaste fri men ändå reglerad och kontrollerad. Fackföreningsrörelsen som hade ett avgörande inflytande såg bland annat till att invandrarna fick samma villkor som svenska arbetare. Men när Sverige drabbades av en djup ekonomisk kris 1972 stoppades abrupt den utomnordiska invandringen.

Flyktinginvandringen under perioden var begränsad och reglerad. Sverige ställde sig bakom den nya internationella flyktingsregimen som etablerades med flyktingkonventionen 1951.

Det var underförstått att invandrarna skulle assimileras, men det fördes ingen debatt om invandring eller invandrarfrågor. Först under den senare delen av 1960-talet började assimilationslinjen ifrågasättas och ett mångkulturellt ideal fördes fram.

Från 1970-talets nya spelplan till EU-inträdet: flykting- och anhöriginvandring under föränderliga förutsättningar

Perioden präglades av en lång och kraftig ekonomisk nedgång. Ökande flykting- och anhöriginvandring kännetecknade skedet. Krig och konflikter utanför Europa förorsakade flyktingrörelser och därmed kom för första gången utomeuropeiska flyktingar till Sverige. Öppenheten för att ta emot flyktingar hörde nära samman med en aktiv utrikespolitik med internationell solidaritet som ideal. Självbilden av Sverige som ett föregångsland bidrog till att politikområdet omfattades av konsensus och mötte partiernas ointresse.

Nya riktlinjer för ”invandrar- och minoritetspolitiken” fastställdes 1975 med ett mångkulturellt ideal där staten skulle ta ett ansvar för invandrares språk och kultur. Sysselsättningsgraden bland invandrare, som tidigare hade varit högre än för inrikes födda, sjönk under perioden.

Efterhand framkom dock politiska motsättningar. Mångkulturalismen fick kritik och nya riktlinjer beslutades. Allt fler flyktingar kom under 1980-talet och myndigheterna upplevde en ökad belastning. Kommunerna involverades nu i flyktingmottagningen. Främlingsfientliga stämningar visade sig efterhand, men överlag blev den allmänna opinionen över tid mer positiv till invandring.

Mot bakgrund av den dramatiska utvecklingen kring det kalla krigets slut stramades flyktinginvandringen åt från 1989. De politiska motsättningarna skärptes. Åren 1992-1993 ledde krigen i det sönderfallande Jugoslavien till att Sverige tog emot många bosnier, men samtidigt avvisade många.

Från EU-inträdet 1995 till turbulent nutid: flyktinginvandring, ”utanförskap” och politisering

Med inträdet i EU gällde nya spelregler, bland annat med fri rörlighet inom unionen. Perioden har präglats av en stark ekonomisk återhämtning. Men det befintliga gapet i sysselsättningsgrad mellan invandrare, särskilt flyktingar, och inrikes födda vidgades dramatiskt. Anhöriginvandringen har fortsatt medan nya regler har försvårat flyktinginvandringen. Likväl ledde världens ökande flyktingrörelser till att antalet flyktingar ökade. När nya riktlinjer för ”integrationspolitiken” fastställdes betonades individernas ansvar, och mångkulturalismen från 1975 övergavs nu definitivt.

Författarna

Mikael Byström är verksam vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet och Pär Frohnert vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Tillsammans gav de 2013 ut antologin Reaching a State of Hope. Refugees, Immigrants and the Swedish Welfare State, 1930-2000.

Läs mer om Pär Frohnerts forskning här.

Mikael Byström och Pär Frohnert, Invandringens historia – från ”folkhemmet” till dagens Sverige. Delegationen för migrationsstudier (Ju 2013:17). Kunskapsöversikt 2017:5. Statens offentliga utredningar.

Länk för nedladdning av publikationen: http://www.delmi.se/publikationer-seminarier/invandringens-historia-fran-folkhemmet-till-dagens-sverige-kunskapsoversikt-20175