Stig Ekman, historiker och professor, har gått bort 88 år gammal. Närmaste anhöriga är hustrun Carin, Carins son Mats med familj och sonen Magnus.

Stig var vår vägledare in i vetenskapens värld. Vi hade just påbörjat forskarutbildning i historia vid Stockholms Universitet, Stig hade disputerat i Uppsala på en gedigen avhandling om 1866 års representationsreform. Året var 1966 och forskningsprojektet Sverige under andra världskriget (SUAV) hade fått generösa bidrag av den nyinrättade forskningsfinansiären Riksbankens Jubileumsfond. Stigs uppgift var att fungera som forskningsledare för ett tjugotal unga, oerfarna, förhoppningsfulla doktorander och han fyllde den uppgiften på ett enastående sätt. Han förmedlade nyfikenhet och entusiasm samtidigt som han skärpte vår blick för det svagt underbyggda eller illa formulerade. Han skapade en effektiv studiemiljö i ett projekt som till sist producerade tjugo doktorsavhandlingar.

Vid mitten av 1970-talet var han dessutom knuten som expert till 1974 års underrättelseutredning där han gjorde en omfattande studie av den militära underrättelsetjänstens arbete.

Efter åren som forskningschef i SUAV-projektet fortsatte Stig sin lärargärning vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Han var en skicklig och omtyckt lärare och han var en av de första som tilldelades Stockholms Universitets pedagogiska pris. Som forskarhandledare startade han ett seminarium för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, ett viktigt initiativ som fick bestående följder. Vid sidan av undervisningen skrev han artiklar om olika aspekter av svensk politik under andra världskriget. Han var djupt engagerad i de historiska och moraliska problem som kriget ställde och efter pensioneringen ledde han under flera år resor för historielärare till ”förintelsens platser” i Europa.

Stig utvecklade också nära kontakter med norsk historieforskning och när det började bli dags att förbereda hundraårsdagen av 1905 års unionsupplösning var det han som såg till att ett omfattande norsk-svenskt forskningsprojekt kom till stånd och han ledde den svenska delen av projektet. Jubileumsåret 2005 kunde projektet presentera en lång rad vägande publikationer om svensk-norska relationer från 1814 och framåt. Det har framhållits som en förebild för bilaterala projekt.

Stig tog ansvar. Han såg var en insats behövde göras och han tvekade aldrig att rycka in. Han gjorde det med gott humör och med en förmåga att sprida värme och arbetsglädje. För oss var han läraren som blev vår nära vän.

Alf W Johansson
Karl Molin
Thorsen Nybom
Klas Åmark