Den konsulära verksamheten har varit en del av Sveriges utrikesrepresentation sedan dess etablering på 1600-talet. Sverige är ett utpräglat maritimt land, med långa kuster och betydande sjöfart och utrikehandel, och den konsulära verksamheten har därför alltid varit viktig. Konsuler hade många olika uppgifter. De rapporterade nyheter från viktiga hamnstäder och avlägsna kolonier som var viktiga för svensk handel och industri. De samarbetade även med svenska och lokala institutioner och myndigheter som sjukhus, sjömanskyrka eller hamnstyrelsen för att understödja svenska sjömän och deras familjer ekonomiskt eller socialt. Inom hamnmiljön underhöll konsuln ett nätverk av relationer med andra aktörer såsom sjömän, kaptener, redare, köpmän eller präster.  Kring den konsulära verksamheten utarbetades alltså ett stor regelverk som skulle tjäna både sjömännens och statens intressen.

Den sammanfattande bilden är att den sjöfartskonsulära verksamheten har lämnat ett viktigt bidrag till Sveriges modernisering. Historikernas intresse har hittills främst kretsat kring konsulatväsendet som ett politiskt problem och en viktig anledning till unionsupplösningen 1905. Utrikespolitikens historia har studerats på en annan diplomatisk nivå.

Forskare bjöds in att delta i konferensen vars syfte var att fördjupa våra kuskaper om konsulatverksamheten och visa dess betydelse för Sveriges moderna historia. Konferensen ville komplettera den etablerade historiska bilden genom att utvidga fokus till att omfatta den sjöfartskonsulära verksamhetens sociala, kulturella, (offentlig)rättsliga, ekonomiska samt politiska aspekter. Konferensen ordnades som ett samarbete mellan Centrum för maritima studier, Stockholms universitet, Statens maritima museer, Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm och Utrikesdepartement.